I yngre dagar var jag besvärad av allergier, mot mycket....som alla slags pollen, katter mm. Det medförde att jag större delen av året var mer eller mindre snorig och kliade i ögonen, eftersom jag inte alls kunde hålla mig undan det som utlöste min allergi, som djur....kor, hästar o andra djur som utfodrades med hö....som var det jag nog reagerade starkast på, tillsammans med katter.
Mitt envisa provocerande av kroppens histaminer resulterade till slut i att jag blev av med allergierna....omedvetet. Så nu tål jag det mesta....( timotei o katter kan fortfarande kännas lite)....men min näsa har liksom inte fattat galoppen riktigt!
Jag är fortfarande mer eller mindre snorig....i stort sett året runt. Men det finns vissa vädersituationer som påverkar min snok åt det "meriga" hållet. Jag måste dessutom ha en outtömlig reservoar med snor någonstans däruppe!
Som i går.......! Jag sadlade på hästen och gav mig ut i djupsnön så han fick pulsa runt i trekvart. Bra och rolig träning för honom och mig. Det var bara det att det var 18 grader kallt när jag gav mig iväg....och är det nåt som sätter igång snor-produktionen i min knopp så är det kyla!......(och blåst....om det är kallt och blåser, då kan ni tänka er..)
Så då sitter jag där.......o snörvlar, o snörvlar, o snörvlar......För när det är 18 grader kallt, så drar man inte gärna av sig vantarna, fipplar upp ett snytpapper osv. Näe......då sitter man där o drar upp det som vill ner....ett antal gånger...tills man tröttnar och sticker ut snoken o gör en riktig karlsnytning!
Ni vet...en sån där när man sätter näven...(det blir ju det eftersom jag har vantar på mig, annars är det bara ett par fingrar)....mot ena sidan av näsan o täpper till det utblåset, sen andas man häftigt in allt man kan......o blåser ut för kung o fosterland...(i mitt fall svenska kungen men Norge som land då, eftersom jag ju e född där)....så snoret liksom skjuts som ur en kanon och bara flyyyyger iväg.....( lyckas man inte, då har man snor neröver hela hakan).....sen upprepar man hela proceduren på andra sidan.
Har man lyckats med detta....så har man en snorfri snok.......i vart fall några minuter. För min snok har tydligen som uppgift att ha en mer eller mindre konstant mängd smörjmedel som ska halas upp o ner där inne. Det tar inte lång stund innan jag sitter på samma vis igen. Det konstiga är att om jag inte blåser ur den, verkar inte mängden öka avsevärt. Det är precis som en sån där vattenautomat som hela tiden fylls till en bestämd nivå. Fast en "snorautomat" då.
Ibland funderar jag på om det går att göra nån form av uppsamligsmojäng som jag kan hänga därunder liksom....? Ni vet ungefär så där som när man samlar in björksav om våren......så slipper man det där evinnerliga halandet. Som i går kväll när jag gick sista rundan med Atlas. Då hade det krupit under 20-strecket igen....o näsan blev försvarligt nerstoppad i en stor halsduk. Omedelbart sätter snoken fart och produktionen går upp på högvarv. Det är halvmåne och stjärnklart......tyst och lugnt......förutom jag då! Det hörs ju säkert över halva byn när jag kommer....speciellt en sån här kväll, när ljuden färdas extra långt. Ni vet ju hur det låter när nån är riktigt förkyld och snörvlar mest hela tiden.....så låter jag!
Nu är det ju förenad med livsfara för min lilla näsa att sticka upp ur halsduken för att snytas överhuvudtaget....antingen det är med pappersvarianten eller karlblåset. Nu är den nämligen sådär lagom fuktig med....eftersom man stängt in den i en halsduk också. Det blir ju liksom kondens därinne efter ett tag. Tar man då upp näsan därifrån och ut i den friska luften, är det stor risk att både snok och det besvärande innehållet fryser till is på en mikrosekund. Så det gör man inte.....annat än i nödfall. Hellre en levande snok med besvärande innehåll då....en en stelfrusen som riskerar dö...och kanske trilla av på kuppen. Då skulle det vara perfekt med nånting som hängde därunder och samlade upp eländet.....då kunde jag slippa gå o dra upp det o liksom bara låta det rinna....? Njuta av tystnaden........? Eller kanske inte......urrrka för att tömma det uppsamlingskärlet sen då!
Eller kanske jag skulle prova en annan variant o plugga igen hela kranen tillfälligt. Fast tänk om produktionen bara fortsätter, o fortsätter, o fortsätter.......då kommer ju hela hövvet översvämmas ju..........näääeee.......usch......det får nog vara som det är ändå tror jag.
Men jobbigt är det!
Hej o hå....snorig som få!!
Men han ser faktisk rätt rolig ut ibland när han kliver upp från soffan och håret liksom "flyter" ut åt alla håll på honom :-)
Men otroligt vackert är det......med snöööööö!!....och kyla......när solen förbereder sig för uppstigning!
Jag tänker börja med att skicka ytterligare en känga åt SMHI!! 
Solen lyser över Gistgårdsån och djurspåren går kors och tvärs.
Man äntrade ett sagolandskap så fort man kom ut i går!
Vackra "cigarrer" i djupsnön.
Den här lyfte från flygplatsen och kom flaxandes över mitt huvud. Har aldrig gillat hoppelikoptrar, jag får någon konstig föreställning om att flipp-flopparna skall lossna och komma jagandes efter mig, som just då råkar befinna mig i närheten. Som gigantiska matberedningsmaskins-knivar...som finhackar allt som kommer i dess väg! USCH!
Atlas långt ute på Ångermanälvens is. Den första att göra spår så långt ögat kan se. Till o med jag tordes gå ut en bit i går. Precis som en halvmeter extra snö skulle göra det något säkrare, det är väl snarare tvärt emot. Det har å andra sidan varit kallt så länge nu så förnuftsmässigt skall det inte vara nån fara alls att ge sig ut på den. Jag jobbar på mina fjompiga föreställningar.
Jag kunde inte få nog av alla vackra kristall-inslagna växtligheter i går.
Det är inte första gången.....de brukar inte ha någon koll alls på hur kallt det egentligen är här....undrar var de mäter någonstans?
Atlas vitnos.....så här ser han ut hela vintern....iaf de snöiga vintrarna. Han älskar ju att stå på hövvet i snöhögarna. Ibland händer det att han kommer upp med nåt spännande också....som en mus eller sork..........
Tre vackra! Från vänster: Kia Fia Lillbumsan, världens vackraste varmblodssto. Månstråla, alias Storbumsan, världens vackraste kallblodsmoster. Månåpål, alias Pille Pelle Pålsson, herrn som jag tränar och älskar trots att han bråkar o tjafsar med mig hela tiden. Det är hans sätt, o han älskar att härja med mig. I går var han riktigt duktig när jag körde lite snabbare intervaller med han.
Vinterlandskap...med tillhörande hundrumpa....på rundan i förmiddags.
Detsamma....nu för en gång skull utan hundrumpa.......jag var tvungen att skynda mig innan han kom på att jag stannat ;-)
Några snöflingor som fastnat på min jacka.
Avslutar med två himmelbilder, med olika innehåll.
